Har inte fixat bloglovin ännu, så ni vet ;)

Den här novellen skrev jag för ett halvår sen, fick inspirationen från en man i tidningen som berättat om hur han blev mobbad för sitt utseende när han var liten. Är helt emot mobbing. Läs och tänk efter. Har inte ädrat eller fixat stavfelen och meningsuppbyggnadsfelen på denna! Men hoppas den duger iallafall!

Hoppas den är bra som första novell och får er att stanna kvar!

Det svider på mina kalla kinder när jag får gruset intryckt i ansiktet, Aron sparkar på gruset och trycker sin fotsula mot mitt ansikte. Han sätter sig på huk framför mig. - Säg det! säg att du är ful! Skriker han åt mig. Jag kan känna hans andedräkt, doften av fisken vi åt till skollunch. - Jag är ful! Jag är ful! Jag är ful! Sa jag gång på gång, allt jag ville var att han skulle gå därifrån. Han spottade mig i ansiktet, och gick iväg med sina kompisar. Hur kan han få så många kompisar? Han är bara elak och orättvis mot alla. Jag tog kraft från hela mig och reste mig upp, när kände jag att jag hade grus i både munnen, öronen, och innanför tröjan. Ville jag bara gråta av ilska. Jag borstade av mig så gott jag kunde. När jag kom ihåg att vi hade haft vår sista lektion för dagen kastade jag mig upp på min cykel och cyklade hem så snabbt jag kunde. Jag brukade älska att cykla, innan när jag var liten. Känna vinden blåsa på mig, och igenom tröjan. Känna sig fri. Nuförtiden kände jag mig aldrig fri längre. Det har blivit så viktigt vad man ska göra och inte göra, och hur man ska se ut och hur man inte ska se ut. När jag inte lever upp till deras krav, det är då jag får stryk, tänker jag. När jag är hemma parkerar jag cykeln på det vanliga stället, bakom den stora familjebilen. Dom hade varit tvungna att gömma hans cykel där ända sen han tappade bort låset, dom hade aldrig kommit iväg och köpt ett nytt. Hoppas nån stjäl den nu, tänker jag. Då kanske jag får en moped istället. Jag går in genom dörren och smäller igen den så hårt han kan för att mamma ska höra att jag är hemma men ingen säger något - Hallå! ropar jag. Inget svar.. Med tunga steg går jag in i köket, där det ligger en lapp på köksbordet. Hej gubben. Jag var tvungen att hoppa in på jobbet, kommer hem runt nio ikväll. Mat finns i kylen. Älskar dig! Puss & Kram / mamma Jag suckade, vad är det här? Miljonte gången mamma hoppar in på jobbet? Lika bra att göra läxorna, när jag går mot hallen för att hämta väskan med läxorna stannar jag upp och backar tillbaka. När jag ser mig själv i spegeln hoppar jag till, jag hade blåmärken över hela ansiktet, och jag blödde på armarna, förmodligen från när Arons storväxta kompis från 9:an drämde till mig, gång på gång. Med ens börjar jag tänka på varför duger inte jag? Jag blir nästan tårögd när alla tankar ploppar upp i huvudet. Och alla anledningar till varför jag suger. Begagnade kläder endast, cykel istället för moppe, ingen flickvän, inte facebook. Fan vad sämst jag är. När jag tittar tillbaks i spegeln tänker jag. Fan vad sämst jag är.

Stella heter jag, en riktig idrottare, joggar mycket själv, och styrketränar. Men går i fotboll och innebandy oxå, skitkul om ni frågar mig :P

Har skrivit noveller sen 9års ålder, jag skiter i vad andra tycker om det. Tycker det är skitkul, problem?

Jag skriver om sånt jag får inspiration från, livet sånt. Vissa av dem kanske är jag huvudpersonen?

För er som inte vet vad en novell är kan jag dra dom typiska dragen.

- en röd tråd

- "fånga läsaren från början" det vill säga inled men nåt spännande så att läsaren inte kan lägga ifrån sig din novell.

- ett budskap till dom som läser den, och det måste vara tydligt vilket det är. Det kan vara något enkelt som att låsa när man går och lägger sig på kvällen. Men jag kör med mer känslosamma budskap som "alla förtjänar en andra chans"

- inte för lång

- få personer inblandade

- oväntat slut

Hope u like it bro :P